Kallamigbob

I onsdags satt jag i mammas bil och körde mot lovley öland. Allt är frid och fröjd. Jag kollar ner på radion i någon sekund eftersom jag känner behov av att byta radiokanal. När jag tittar upp igen står det en vit skåpbil framför mig. Från ingenstans står den bara där och planerar att svänga. Slänger mig på bromsen men det är givetvis försent så jag dundrar rakt in i skåpbilen. I denna skåpbil sitter det två hysteriska thailändskor som börjar skrika och vifta på knappt förstålig svenska eftersom dom trodde att jag skulle fly från platsen. helt onödigt oroande eftersom förardörren inte längre gick att öppna. på deras bil syntes nästan ingenting alls, mammas bil är helt jävla intryckt. kuul.

detta hände enbart eftersom jag och simon kvällen innan haft en diskussion om vem som är en bättre bilförare och mitt stakaste argument var att jag minsann i alla fall aldrig har krockat. ja, där fick även han vatten på sin jävla kvarn.

jag passar även på att lägga skuld på radio match eller va fan det heter nu förtiden. om inte ni gjorde så dålig radio hade jag inte behövt byta kanal och jag hade då inte krockat.

i alla fall så kom jag ju till öland efter mycket om och men och lånebil och tatuerigen sitter nu på min arm. jag är hur nöjd som helst, men det är tydligen inte min arm som väljer att hämnas på att jag låtit sticka den med nålar i 1,5 h. den valde i går att svälla upp som en ballong och anta en blålila skiftning. kroppen passade i samma veva på att ge mig feber. läkaren sa dock att det inte är en infektion så jag vet inte vad det är för mystiskt åkomma jag lider av.
jag och ramne sitter alltså i skrivande stund INTE på tåget till göteborg som var meningen.